The Spotnicks

The Spotnicks var Sveriges första riktiga popexport. Långt före ABBA, Ace OF Base, Roxette, Robyn och Max Martin. Till och med så långt före att de sist nämnda i den här uppräkningen inte ens var födda när det hände.

För de här Göteborgsgrabbarna startade sina musikaliska karriärer under 50-talets andra halva. Efter en del turer utkristalliserade sig gruppen The Frazers i skarven mellan 50 och 60-tal. Gruppen bestod av gitarristerna Bosse Winberg och Bob Lander, basisten Björn Thelin och trummisen Ove Johansson. Bob var solosångare i gänget men både Bosse och Björn var inte heller bortkomna när det gällde att ta ton. Men i tidens tecken var det instrumentalmusik som gällde, med ekobemängd sologitarr där förebilderna var engelska The Shadows och amerikanska The Ventures. Fast det gick ju inte att spela en helkväll med bara instrumental musik så gruppen behöll alltid sina vokala favoritlåtar hämtade från artister som Gene Vincent, Fats Domino och Elvis Presley.

Men vid den här tiden var det inte så lätt att komma över förstärkare med ordentlig uteffekt. Bosse Winberg var en hejare med lödkolven så han började bygga egna förstärkare och med tiden kom han att konstruera gruppens hela ljudanläggning. Inte nog med det, med hjälp av ett par rullbandsspelare började han göra gruppens egna demoinspelningar vilka skickades till skivbolaget Karusell i Stockholm. Inledningsvis vägrade man här tro att inspelningar av så hög klass var gjorda under så primitiva förhållanden. Men bolagsdirektör Simon Brehm besökte Göteborg, såg gruppen och detta ledde till att år 1961 kom debutsingeln ut på marknaden. ”Ghost Riders In The Sky” kopplad med ”The Old Spinning Wheel”. Gänget hade då, till sin egen förvåning, bytt namn för plattan lanserades under namnet The Spotnicks. Det var skivbolaget som ansåg namnet Frazers fullständigt hopplöst och det nya gruppnamnet hade en ljudtekniker föreslagit. En ordlek på namnet Sputnik som ju var den första rymdfarkosten som skickats ut från jorden ett par år tidigare. The Spotnicks begåvades också i och med sin nya Stockholmsanknytning med en manager, en viss Stikkan Andersson, men då denne endast lyckades ordna ett enda jobb under ett helt år så fick han snart sparken. Men denna enda spelning var på galan Twist-62 i Stockholm och det var här The Spotnicks kom i kontakt med en viss Roland Ferneborg. En man som tidigare fått fart på karriären åt den svenske rocksångaren Little Gerhard. Ferneborg yttrade de klassiska orden ”Ni är det bästa jag hört men det sämsta jag sett” innan han tog telefonen, beställde samtal till Berlin och ordnade gruppen ett tvåmånaders jobb på nattklubben Casa Leon. Ett av stadens ledande nöjesställen.

Men innan dess skulle gänget putsas till scenmässigt och detta gjordes på Rolands lantställe Dunderbo där man tränade in steg och koreografi till olika låtar. Detta under ledning av dansmästare Lasse Kuhler. Väl i Berlin upptäckte gänget att arbetsveckan innebar jobb sex dagar i veckan. Tisdag till lördag spelade gruppen mellan 20.oo – 04.00 med tio minuters paus vid varje hel timme. Söndagar gällde samma sak men då var det också thé dans vilken innebar att speltiden utökades och startade redan klockan 17.oo. Måndagar var lediga. Som Bob Lander en gång yttrade: ”Blir man inte samspelta efter en sådan vända blir man det aldrig!”

Väl hemma i Sverige hade The Spotnicks Berlinvistelse blivit förstasidesstoff i många tidningar och ledde till ett stort antal engagemang. Gruppens nya singelplatta, ”Orange Blossom Special” började spelas i såväl engelsk som tysk radio och i mars 1962 gjorde The Spotnicks svensk Tv-debut i programmet ”Nya Ansikten”. Detta i den dåvarande enda svenska tv-kanalen. För att visualisera gruppens rymd-anknytning lånade programproducenten in rymddräkter som Povel Ramel använt i en av sina revyer, hiskeliga sådana med flera extra armar som verkligen gjorde sig i tv-rutan. Ett foto från TV-inspelningen nådde engelska promotors och i samband med att The Spotnicks nya singelplatta spelades i radio erbjöd man gruppen en Englandsturné. Dock med förbehållet ”glöm inte rymddräkterna”. Roland Ferneborg fick snabbt beställa rymddräkter åt sina klienter, dock sådana som var lite enklare att använda i turnésammanhang. Allt detta resulterade i en Englandsturné som förde gruppen runt på otaliga framträdanden, Tv och radioframträdanden samt i slutändan inspelningen av The Spotnicks första LP. Inspelad i en Londonstudio i september 1962 under ett dygns jobb. När Bosse Winberg, mitt i natten, började undra om det inte var dags för en bit mat kontrade manager Ferneborg: ”Ni är inte här för att äta, ni är här för att spela”!

Det här var för övrigt en av få gånger som gruppen gjorde inspelningar i en skivbolagsägd studio. Bosse Winbergs tekniska begåvning gjorde att han snart skaffade sig all inspelningsutrustning som krävdes och The Spotnicks inspelningar gjordes fortsättningsvis under Bosses ledning i den egna studion.

På hemvägen stannade turnébussen också i Belgien och Holland för att gänget skulle hinna med att medverka i ett antal Tv-program. Åter i Sverige var det dags för nya skivinspelningar och i november var det dags att ge sig iväg till Frankrike. Ett land där The Spotnicks snart hamnade i division ett när det gällde elektrifierade popgrupper. Gruppen skulle snart få en rad hits över Europa och under e kommande åren skulle The Spotnicks mer eller mindre att befinna sig på en evig turné. Detta med kortare avbrott för skivinspelningar, radio och TV-jobb. Trumslagaren Ove Johansson byttes ut mot engelsmannen Derek Skinner 1963 och denne stannade i gruppen fram till 1966 när en annan engelsman tog hans plats, Jimmie Nicol. En man som fått en kort tid i världsberömmelsens strålkastarljus när han fick hoppa in som ersättare för Ringo Starr i The Beatles under en av deras världsturnéer.  The Spotnicks hade då utökats till fem man då Peter Winsnes anslöt sig till gruppen på orgel och sång.

The Spotnicks skulle lanseras i USA ett antal gånger men av olika anledningar fungerade aldrig detta som det var tänkt. Istället blev gruppen enormt populär i fjärran Östern med speciellt Japan som tyngdpunkt. Vintern 1965–66 spelade The Spotnicks på en nattklubb i Mexico City. En tidpunkt i gruppens karriär som utmärker sig av två orsaker. Den första var att Jimmie Nicol hoppade av och fick ersättas på trummor av svenske Tommy Tausis. Denne spelade just då i Göteborgsgruppen Tages men hoppade av med kort varsel för att istället bege sig över halva jordklotet för att hoppa in i The Spotnicks. Dessutom nåddes gruppen av uppgiften att deras singelplatta ”Karelia” gick uppför de japanska försäljningslistorna för att i slutändan sälja i över en miljon exemplar. En turné bokades raskt in i Asien och när The Spotnicks landade i Tokyo för en rad framträdanden togs gruppen emot redan på flygplatsen av tusentals entusiastiska beundrare. Efter en rad utsålda konserter fortsatte gruppen turnén med framträdanden i Hong Kong, Singapore, Macao, Bangkok och Taiwan.

Under de resterande åren av 60-talet kom The Spotnicks att återvända till Fjärran östern med viss regelbundenhet och gruppens plattor sålde där i miljonupplagor. Mot slutet av år 1967 ersattes basgitarristen Björn Thelin av Magnus Hellsberg men två år senare började även The Spotnicks känna av hur den svenska popbandsvågen började stagnera och gruppen upplöstes. Men skivinspelningar fortsatte att ges ut under The Spotnicks namn och det var då Bosse Winberg som tillsammans med tillfälligt inhyrda musiker som drev namnet vidare. Albumet ”Something Like Country” gavs även ut på den tyska marknaden där det blev en storsäljare. Från albumet plockades spåret ”If You Could Read My Mind” vilken blev signaturmelodi för det västtyska TV-programmet ”6x6” under sommar-OS 1973. Detta gav singelplattan en sådan försäljningsskjuts att den blev det årets tredje bäst säljande på den västtyska marknaden. Något som gav The Spotnicks utmärkelsen ”Bronslejonet” samt en rad framträdanden på plats. Det enda Bosse Winberg kunde göra var att plocka ihop en ny besättning och ge sig iväg på turné igen. Efter framträdandena i Västtyskland kom erbjudanden från Japan och Mexico så därmed rullade karusellen igång igen. Antalet musiker som passerade genom The Spotnicks under de kommande tio åren är för många för att räknas upp här men skivinspelningarna var åtskilliga och turnésträckorna lika omfattande som under den första storhetstiden. Men i början av 90-talet fick Bosse nog av turnélivet, tog familjen med sig och flyttade till Spanien. Men det var vid den här tiden som CD-utgåvor av originalalbumen från hela pophistorien började välla ut på marknaden och givetvis innebar det att intresset för grupper från den tiden blev allt större. I samband med The Spotnicks 40-årsjubileum återförenades originalsättningen av gruppen för ett antal framträdanden och därefter fortsatte Bosse Winberg och Bob Lander att hålla gruppnamnet levande genom skivinspelningar och turnéer tillsammans med nya musiker. År 2013 annonserade The Spotnicks att gruppen nu skulle ge sig ut på sin avskedsturné. På grund av det stora publikintresset är sagda turné inte avslutad ännu och nu har du chansen att se Sveriges första, internationella, popmusikexport på Millners. Missa inte det tillfället.  

Lennart Wrigholm

© 2018 All rights reserved 
Byggs och administreras av 
webdesign4u

Mariestadsvägen 26

54335 Tibro