





The Shanes
​
Norrländska The Shanes var en av de mest populära, svenska, popgrupperna under det fjärran 60-talet. Inledningsvis var medlemmarna Staffan Berggren och Tommy Wåhlberg – gitarr/sång, Svante Elfgren – basgitarr/sång och Tor-Erik ”Torra” Rautio på trummor. Under det tidiga 60-talet var instrumentallåtar det som gällde och The Shanes debutsingel, ”Gunfight Saloon” (en av de bästa instrumentallåtar som spelats in i vårt land) var inne och och vände på den så viktiga svenska Tio i Topp-listan. Hösten 1964 utökades gruppen med Lennart Grahn på sång och munspel. Annars stod gitarristen Staffan Berggren för den mesta sången och det var också han som stod för komponerandet av låtar. I slutet av 1964 hade The Shanes spelat in singelplattan ”Let Me Show You How I Am”. En Berggren-komposition vilken man trodde stenhårt på. Radioprogrammet Tio I Topps lista röstades vid denna tid fram av två jurygrupper. En ute i landsorten och en i Stockholm. När gängets nya singel fanns med som utmanare till topplistan fanns landsortsjuryn i Luleå. The Shanes åkte dit och höll hov på ett café mittemot Folkets Hus (där juryn befann sig). När omröstningen skulle ske gick The Shanes mangrant in i jurylokalen och ställde sig längst bak. Resultatet blev att deras låt fick 97% av rösterna från Luleå och hamnade etta på listan. Resultatet blev också att skivbolaget fick beställningar på 4000 exemplar av singelplattan redan veckan därpå och arrangörer ringde från hela landet och ville boka in gänget. Den dåtida kvällspressen skrev spaltkilometrar om ”fusket” och genombrottet för The Shanes var ett faktum.
​
Effekten av detta blev också att The Shanes fick flytta ner till Stockholm för att vara mera i händelsernas centrum. Det hade också en tendens till att hända saker runt The Shanes. Lalla Hansson, då basist i Stockholmsgruppen Fabulous Four har berättat: ”Vi kallade dem Gruv-Shanes, vi trodde ju att alla som kom från Kiruna hade jobbat i gruvan. Vi Stockholmsgrabbar hade ju gått i läroverket och hade lite lagom långt hår. Shanes hade hårmanar som slog det mesta, de kedjerökte och snusade samtidigt, svor så det osade, drack busgrogg och spelade så högt att det slog blixtar ur förstärkarna. Vi var helt chockade men lita på att vi tog intryck”!
Det långa håret var också väldigt kontroversiellt vid den här tiden. Dåtida raggare försökte sig stundtals på att häckla norrlänningarna på scenen men det gjorde man vanligtvis bara en gång. The Shanes var ganska hårda killar och kunde ta en förolämpning en gång utan att reagera, men märk väl, bara EN gång.
​
Under de kommande åren hade The Shanes stora framgångar med singelplattor som” I Don´t Want Your Love”, “Blue Feeling” ” Hi Li Li, Hi-Lo”,” Can I Trust You”, ”Let Me Tell Yeah”, ”Chris Craft no 9”, ”Drip Drop”, ”Save The Last Dance For Me” och “Cara Mia”. Under 60-talet spelade de också in fem LP-album.
Gruppens popularitet under deras eviga turnerande de här åren var massiv. Beundrarskaran skrek, bodde utanför hotellen och gjorde allt för att få träffa sina idoler. Varje vecka fick man lägga ut stora summor på att ersätta stulna kromlister, backspeglar och nummerskyltar på turnébil och släpkärra. Alla fans ville ha en liten bit av dem.
Originalmedlemmen Staffan Berggren hoppade av gruppen i mitten av 1966 och ersattes av Stockholmsgrabben Kit Sundqvist vilken inte bara var en bra sångare, organist och gitarrist. Han var också en driven låtkompositör. Kit låg bl.a. bakom Tio i Topp tvåan ”Chris Craft no 9” vilken The Shanes spelade in i Londons Abbey Road – studio.
Karriären rullade på i snabb takt fram till i mitten av år 1967 när chockbeskedet anlände i posten. Alla medlemmar kallades in för att göra värnplikten. Hela gänget fick dock rycka in på samma regemente, A8 i Boden. Här fick The Shanes ett eget repetitionsrum och även permission för att göra en och annan spelning under helgerna. Populariteten minskade heller inte under denna tid. Brevhögen till en enda av medlemmarna under tio månader motsvarade ungefär en femårig gymnasiekurs på Hermods.
Men när The Shanes ryckte ut från värnplikten hade det svenska musiklivet förändrat sig. Popvågen hade ebbat ut och The Shanes gjorde pliktskyldigast några singelplattor på svenska, utan större framgångar, innan de 1970 förklarade gruppen upplöst.
Men 1978 återförenades The Shanes för att turnera och spela in två LP-album. Därefter fortsatte originalmedlemmarna Tommy Wåhlberg och Lennart Grahn tillsammans med nya medlemmar att spela under namnet The Shanes. Gänget var mer eller mindre husband på Stockholmskrogen King Creole under flera år. Gruppen deltog i uttagningarna till Melodifestivalen 1982 med melodin ”Fender 62” och 1990–91 låg man på Svensktoppen inte mindre än 44 veckor med ”Vem Får Följa Dig Hem”. Tre år senare fick man ytterligare en Svensktoppsplacering med ”Jag Kommer Hem”.
För några år sedan återförenades återigen alla originalmedlemmar för att göra några framträdanden på hemmaplan (Norrland). Då fanns även originalgitarristen Staffan Berggren med i uppsättningen. Ambitionsnivån var ganska låg, den allmänna uppfattningen hos medlemmarna var förmodligen att ingen kom ihåg dem längre. Men ack så fel de hade, norrlänningarna hade inte glömt bort sina favoriter. Det blev folkvandring till de folkparker där The Shanes valde att framträda och publiken fick sannerligen sina förväntningar infriade. Med rakbladsskarp precision spelade gruppen upp alla sina gamla hits och mer därtill inför en jublande publik som räknades i tusental.
The Shanes gjorde också ett par framträdanden i Stockholm i samband med denna återförening.
Idag driver frontmannen Lennart Grahn och ett gäng elitmusiker gruppnamnet The Shanes vidare in i 2000-talet. Men en annan originalmedlem, Tommy Wåhlberg, gör ett överraskande inhopp just under spelningen på Millners. Missa inte det.
Lennart Wrigholm